tirsdag 25. oktober 2011

Kyta - lite ord med to meiningar

"Dei vil alltid klaga og kyta..." står det i den gamle visa. Orda er Ivar Aasen sine, og diktet er frå 1855. Å lesa eit dikt av Ivar Aasen kjennest på mange måtar som å lese ord som er hogge inn i stein. Dei har ein eigen klang, dei handlar ofte om gamle sanningar - og på same måten som "dei gamle fjell i syningom" så får ein kjensla av at dei vil vera der så lenge menneskeslekta fins. Men det var dette ordet kyta då. Eg har alltid trudd at det handla om eit negativt uttrykk, at klaga og kyta var ord som stod for det same. Det var før eg møtte synet på at kyte også kan bety å skryta, omtala i rosande ordelag. Rart at eit lite puslete ord kan ha to så motsette tydingar.

Logikken i verset tilseier likevel at det må vera tydinga "kjeftar" eller "skjenner". Denne tydinga står i nynorskordboka, saman med den andre tydinga " å skryta". I bokmålsordboka står berre den eine varianten, den om skryting. Korleis ordet har fått den ekstra tydinga på nynorsk veit eg ikkje, men det kan no tenkjast at Ivar Aasen har kome over ordet i si jakt på landsmålet, og antan misforstått eller fått feil tolking av dei han oppsøkte. Eller at ordet på den dialekta faktisk hadde fått den nærast motsette tydinga. Eg vel i alle fall å tyda det som kjefting i dette aktuelle diktet.

Kva plassen "Kyte" i Voss kommune er oppkalla etter veit eg ikkje, men det skulle vore interessant å vite kvifor denne staden har nettopp dette namnet.

Her er heile diktet i all sin prakt. Les det gjerne høgt, med patos. Så du kan få opplevinga av nynorskens svar på Moses, skridande ned frå fjellet sitt med ord som ikkje så lett går ut på dato.

Me skal koma, um inkje so braadt (1855)

Dei vil alltid klaga og kyta,
at me ganga so seint og so smaatt;
men eg tenkjer, dei tarv ikkje syta:
me skal koma, um inkje so braadt.

Ja, det skyt ikkje fram, so det dunar
(som no ingen kann undrast uppaa);
men det munar daa jamt, ja det munar,
so det stundom er Hugnad aa sjaa.

Lat det ganga fram, lat det siga!
Berre eitt eg ynskjer og bed:
at me inkje so høgt maatte stiga,
at me gløyma vaar Fedra-Sed.

Lat oss inkje Forfederne gløyma,
under alt, som me venda og snu;
for dei gav oss ein Arv til aa gøyma,
han er større, en mange vil tru.

Lat det merkast i meir en i Ordi,
at me halda den Arven i Stand,
at naar Federne sjaa att paa Jordi,
dei kann kjenna sitt Folk og sitt Land.

Frå Ivar Aasen: Skrifter i samling. Trykt og utrykt.
Kristiania og Kjøbenhavn. Forlagt av Gyldendalske Boghandel, Nordisk forlag. 1911-12.
Elektronisk utgåve ved Det Norske Samlaget/Ivar Aasen-tunet 1997/2009.
kjelde : Aasentunet

1 kommentar:

  1. Han fann kjefte/skjenne-tydinga i Buskerud
    https://www.nb.no/nbsok/nb/5803fa1d52b499f70a42c741b8f9a2b0?index=2#261

    SvarSlett